När Magnolian blommade

Idag snöade det, stora vackra snöflingor. Sådana där fina snöflingor som gör en jul precis så där fin som en jul ska vara. Men nu är vi i maj och i maj firar vi inte jul, äter oss inte stinna på julmat och delar ut julklappar. Nej, i maj väntar vi på explosionen av lövverk på väg att slå ut, flyttfåglarnas återkomst och den värmande solen.

En tidig morgon i förra veckan, en sådan där härlig morgon när solen lyser och himlen är blå, öppnade jag fönstret och andades in den klara morgonluften. Allt var tyst och lugnt, Stureby hade ännu inte vaknat. Snart skulle trafiken komma igång, människor på väg till sina arbeten och överfulla bussar, föräldrar på väg till dagis och skola med sina barn.

Och just då, när jag står där i tystnaden denna vackra morgon, känner jag en doft mer underbar än alla andra dofter jag känt. Det är folktomt ute och jag förstår inte var denna underbara doft kommer ifrån. Så inser jag att detta inte är en människas artificiella parfym.

Jag klär på mig och går ut, och där runt hörnet möter Magnolian mig.

Magnolian som kom till oss för några år sedan. Nyplanterad, liten och späd stod den där i hörnet. I hörnet där alla vindar möts och solens starka strålar bränns. Ingen kom och vattnade den, ingen kom och såg till den. Den stod där ensam, vindpinad och törstig. Då ringde vi, frågade varför ingen tog hand om Magnolian. Men det ska ni göra, fick vi till svar. Det hade ingen talat om för oss.

Vi tog våra vattenkannor, fyllde dem med vatten och näring, och gav det till Magnolian. De översta grenarna var redan torra och bladlösa, spretade som mörka skelett i sommarens grönska. Så fortsatte vi år ut och år in med våra vattenkannor. Magnolian växte och de torra grenarna ersattes av friska, levande grenar och förra året kom ett par blommor. I år kom det betydligt många fler.

Det var den Magnolian som mötte mig den där underbart, fina morgonen i förra veckan. Det var hennes underbara doft jag hade känt.

Magnolia

Godmorgon, sa hon. Godmorgon, svarade jag. Och så log vi mot varandra innan jag gick in för att göra morgonkaffe.

När jag sitter med min kaffekopp, tänker jag, att det är så det är. Lite kärlek och omvårdnad och du får någon att blomstra. Och det vet vi ju alla egentligen, att det är på det sättet.

Jag tänker vidare att om vi bryr oss om vårt boende, varför tar vi då inte större del i det boendeinflytande vi har. Det är ju vi gemensamt som skapar våra förutsättningar i vårt boende, du och jag, som boende i Allmännyttan. Hur kommer det sig att vi inte tar större del i det inflytande vi har över vårt boende utan låter Allmännyttan vissna ner och dirigeras av marknadskrafter.

Hur kommer det sig?

Det var inte för sent för Magnolian, det är inte försent för Allmännyttan heller!

En vattenkanna och lite näring är allt som behövs, om än det snöar i maj!

Annonser
Det här inlägget postades i Allmännyttan, Okategoriserat, Ombildning och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

2 kommentarer till När Magnolian blommade

  1. Så fint skrivet, så sant. Härligt att vi har ett Magnolia träd ,Det visste inte jag
    som är på min första vår här Härligt
    kram Kerstin

    • Kristina Tell skriver:

      Hej Kerstin,

      Nu har den ju slutat blomma, den blommar ju på bar kvist och nu slår väl bladen snart ut. Men du får väl ta dig en liten promenad hit ner någon dag så bjuder jag på fika.

      Kristina

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s